Hur lera, drägg, tinnitus och Marliyn Manson fick mig att bli en lite bättre människa

I morgon ska jag återvända till staden jag inte har varit i på åtta år. Hultsfred. Ja herre min je, jag ska på Hultsfredsfestivalen i semi-vuxen ålder. Liksom hur gör man?

Jag minns första gången jag var där, 1999. Eller egentligen var jag i Hultsfred året innan, men då handlade det inte om festival, utan Elevriksdag. Det var motioner, nattmanglingar, delegationer, pläderingar, stå i en talarstol och argumentera för att betyg bör brännas osv. Året efter ville jag på festivalen. Min hönsiga mamma vägrade släppa iväg mig och det tog flera månaders hjärntvätt, strategi och tjat innan hon släppte iväg sin 15-åriga dotter. De var en hel del kompromisser, men till slut så  gick det igenom. Det var helt fantastiskt. Det var okänd mark och så många risker. Jag åkte med en vän och ett vuxet förkläde som hade hyrt stuga utanför festivalområdet. Men där och då väcktes min kärlek för festivalformen. Jag tror det var under Marilyn Mansonkonserten. Jag stod på en kulle långt ifrån scenen och bara tog in upplevelsen. Jag insåg att mina fördomar om den här normbrytande mannen bröts ner genom musik, låt för låt. Och så minns jag att jag blev otroligt inspirerad av att få en sån overload av konserter. Hjärnan tvingades sluta fokusera inåt på allt som var fel och började titta omkring sig efter mer av det andra.

Efter det året fortsatte det och sommar efter sommar åkte jag på festivaler. Det var det sommar betydde för mig. Festival. Och genom hela upplevelsen var jag spiknykter. Jag hade inte druckit en droppe förrän det allra sista året på Emmaboda då jag bröt ner mitt eget motstånd mot alkohol med en halv Pops i ett tält. Det handlade aldrig om fest och hångel för mig (mest för att jag inte visste hur man gjorde och inte vågade), utan det handlade om att uppleva så mycket musik som möjligt, att känna så mycket som möjligt genom den formen av kommunikation. 

Sen tog jag ett långt uppehåll efter gymnasiet och det blev inget mer med masskonserter förrän Way Out West började förgylla augustimånaden i Göteborg för två år sedan. Men så i år.

I år åker jag till Hultsfred igen med några bästisar och M för att jobba med 365 saker du kan göra. Det  kommer att hållas workshops, flashmobs och allt möjligt. Men mer än det handlar det här för mig om att återvända till det där startskottet. Platsen där jag insåg musikens styrka och möjligheter att öppna upp min slutna lilla hjärna för nya möjligheter, tankar och sätt att uppleva och se saker. 

Nu återstår bara frågan, vad fan ska man ha med sig när man åker på festival?