Elva år senare

När jag gick i åttan fick jag följa med en kompis på Lisebergs pressvisning av det årets nya attraktioner och påhitt. Vi fick gå runt i det nyöppnade Spökhuset (jag hittade en nödutgång efter halva turen och sprang för mitt liv) och så minns jag att de bjöd på ölkorvar. Dessutom fick vi ett smakprov ur Carl-Einar Häckners varité och efteråt fick vi prata med honom en kort stund. Jag minns inte mycket mer än att jag var himla imponerad, att han för mig var den största och häftigaste kändisen jag hade träffat och att jag precis som alla andra då var kär i honom. Jag tror jag skröt om de fem minuterna jag träffade honom i lika många år. För mig var det så stort.

Nu har det gått elva år och den här gången ska vi hänga i en hel timme, han ska komma till studion på lördag och jag ska intervjua honom. Intervjua Carl-Einar Häckner. Vad säger man till människan? För just nu står jag still i den stunden för elva år sedan då någon skulle ta ett foto på oss och han lade armen om mig.

Det här händer mig jämt i jobbet, att jag pratar med människor som jag beundrar och ofta har beundrat väldigt länge. Varje gång så står jag och hoppar upp och ner i studion efter att intervjun är klar. Och eftersom de alltid sitter i en studio i Stockholm så ser de inte mina röda kinder, de hör inte min hyperventilering och mina gälla små skrik. De vet inte att jag varje gång bara är den där lilla 14-åriga flickan som tycker att alla andra är så stora och häftiga.

Men med det nya programmet så är det face to face som gäller när jag intervjuar gäster. Det finns inte plats för mina små -Iiiiih!!. Det är bara att ännu en gång skänka en tanke till Kanye West och låtsas vara så mycket coolare än vad jag är. Det här är mitt jobb. Jag klarar det. Och även om den där lilla flickan fortfarande är en del av mig, så är hon inte hela mig. Jag är inte bara hon, jag har kommit längre än så.