Fucking livet

Efter era kommentarer började jag tänka vidare. Det pratas om att det basala (mat- och sovklockan) måste funka innan man kan göra det andra. Att man ska vara försiktig så det inte går för långt, att man ska identifiera var man brukar gå snett så att man inte hamnar i samma skit igen next time around och att man ska akta sig så att det inte går för långt.

Puh! Okej.

Jag har ju varit här förr, flera gånger till och med. Och den helgen för fem veckor sedan då kroppen brakade ihop fullständigt, det var då jag sa stopp. En lite mer genomtänkt person hade säkert sagt ifrån tidigare, men för mig var det här ändå ett ganska stort steg i jämförelse med tidigare gånger. Och jag hade ärligt talat inte själv insett hur långt det hade gått. Eller hur länge jag hade hållt uppe det här tempot. Jag hade låtit bli att känna efter, men den helgen hann kroppen ifatt mig och nu är ”känna efter” det enda jag gör.

Men det är i princip sedan början av hösten då jag jobbade två halvtidstjänster samtidigt (vilket självklart innebär mer än 50% på båda arbetsplatserna),  fick till slut en heltid på en plats men ville bevisa att de hade gjort rätt val i att anställa mig, ville bli grym på det jag gör, jobbade över hela jul och nyårshelgen, hamnade i en långdistanssituation i början av januari, grävde ner mig i mer jobb för att slippa känna hur jävla ont det gör att vara utan den som gör en lyckligast, tackade ja till flera extrauppdrag utanför jobbet, försökte övervinna min känsla av otillräcklighet och osäkerhet på arbetsplatsen med fler saker även där, tackade ja till ytterligare fler program och mer ansvar, gick emot min avsky för att åka tåg och började pendla fram och tillbaka mellan Göteborg och Malmö, kände mig lycklig på helgen och ensam på vardagar när jag kom hem till en tyst och tom lägenhet, började få ångest på fredagar då vi sågs för att söndagen var så nära,  sågs alltmer sällan under en sexveckorsperiod för att båda hade för mycket jobb så vi bara sågs varannan helg, jobbade ännu mer och ännu hårdare, tappade kontrollen över vardagen fullständigt, hade inte någonstans att slå rot i en rutin – varken i mina splittrade uppgifter på jobbet eller i mitt splittrade privatliv.

Så kom då smällen den  där helgen. Och det var när jag insåg det som jag bestämde mig för att säga stopp och nej till fler saker, vilket jag gjorde, men det hade varit lättare om jag inte redan hade hunnit tacka ja till flera uppdrag som jag utfört de senaste fem veckorna och har framför mig i två veckor till. Bara två veckor till. Bara en konferenciergrej, en dj session, en resa, en flytt (långdistansen blir närdistans över sommaren), två sidekickuppdrag (varav ett är valvakan och det absolut sista jag gör under den här perioden) och fem programlederier. Det här klarar jag. Det är helt enkelt bara att bita ihop lite till. Jag har sagt stopp och efter det här så är det sommar och bara ett fokus på jobbet. Bara en sak att bry mig om. Det jag går igenom nu är bara sista dödssprattlet innan återuppståndelsen, det är uppgivenheten inför det jag behöver härda ut den här sista perioden.

Jag har inget alternativ. Sömnen är redan körd, mathållningen är redan åt helvete och det har helt uppenbart redan gått alldeles för långt. Men det finns ett slut. Och ja, efter gårdagen då både Bästis och Bästis flickvän sällade sig till kören av de som tycker det är dags att plocka upp telefonen och ringa in lite professionell hjälp, så har jag bestämt mig. Efter de två kommande veckorna så ringer jag samtalet. För att just som det sades i kommentarerna, reda ut var det gick snett den här gången och hur jag ska se till att inte hamna i samma fälla igen i höst då närdistansen blir långdistans ännu en gång, fast i ett helt år.

Jag löser det här. Det vet jag att jag gör.