Ibland är det ganska frustrerande att ha en offentlig blogg där man tjongat ut sitt nylle med bild, skrivit vad man heter och dessutom är tydlig med var man jobbar. Det är framför allt frustrerande när man har så mycket att få ur sig som man bara inte kan med att skriva så här rätt upp och ner. Det är frustrerande när det känns som att hela ens väsen är på upphällningen. När man vill göra en stor Falling Down på hela sin tillvaro.
Men istället sitter man lugn och tyst på sin plats. Drar sitt strå and what not. Kryssar av dag för dag i den färgglada kalendern som man tror ska underlätta stressen, man räknar ner. Hoppas på bättre tider. Man undrar om saker och ting löser sig när de utritade dagarna är slut. Om det är dags att börja träffa någon regelbundet igen och få tid prata om allt som känns, så som både ens mor och Kärleken har frågat om, eller om det går över av sig självt när ens livssituation förenklats. Förbättrats. Om man redan har hunnit bli den där jobbiga som bara kan klaga om hur svårt allt är, om hur ofta man blir yr och mår illa och har huvudvärk. Om Ibumetinen som nu flyttat in permanent i handväskan. Om aptiten som försvunnit. Om sömnen som bara vägrar. Om ringarna under ögonen. Om ångesten. Om gråten.
Jag orkar inte dölja mer. Just nu är jag helt enkelt inte den peppiga härliga mediabruttan med tokiga upptåg och spännande klubbkvällar. Hon med bubbel i magen, fräscha parfymdofter, rosa läppglans och studs i stegen. Men samtidigt så klarar jag inte av att vara den svaga gnälliga bördan. Jag klarar inte av att inte klara mig själv, det går emot mig och hela min självbild. Jag gillar inte att bryta ihop så här ofta, jag vill inte erkänna tvätthögen och diskberget som växer, lägenheten som jag inte klarar av att ta hand om ifall jag ska orka klara av min vardag utanför den. Så jag biter ihop och ritar ännu ett rött kryss i kalendern. Ännu en dag som är avklarad. Ännu en dag närmare de förutsättningarna som behövs för mitt gladaste jag. Övergripliga arbetsuppgifter, tre månaders samboliv med Kärleken och sommar utomhus. Då ska man väl klara av att vara lite lycklig?
Jag vet att det inte funkar så, men man kan väl få hoppas? Och jag lovar att om det inte känns bättre när förutsättningarna har ändrats och satts i rutin, så ringer jag och bokar tid hos någon som kan det här med att fixa trasiga själar.
Ah, varit där, gjort det.
Var vaksam, innan det går för långt, för snabbt och den eftertraktade kontrollen försvinner helt och ersätts av det stora sammanbrottet. Man måste få sova och äta, annars blir man galen.
Ta hand om dig.
Stor *kram*. Instämmer med Agnes, var vaksam så det inte går för långt… och ta hand om dig.
Jag tror mer på att stoppa ur innan själen och personen går trasig än att reguljärt få den fixupad och sen köra på i gamla hjulspår.
Du kanske (ev. med hjälp) kan identifiera vart gränsen går så att nästa gång du närmar dig den och sen trippa längsmed en tid tills belastningen minskat, utan att kliva över?
Och som ovanstående skriver, tänk Maslow, det basala måste fungera först annars smäller allt ihop förr eller senare.
Skaffa diskmaskin och lämna in tvätten till Betjänten när du känner att det är overload i livet?
känner igen. jag är rädd för att bli en av dom där gnälliga i bekantskapskretsen som skryter om vilka piller dom tar och hur svårt det är att somna. jag vill ju vara den där naivt bekymmerslösa peppade superupptagna sweet sixteen-personen, det är ju den imagen jag jobbat på så länge. gillar inte kontrollförlust.
Wörd!
jag tror alltid att man ska träffa någon för sin trasiga själ, som en påminnelse om var man inte vill hamna på heltid.
Jag tror inte på Maslow. Jag tror mer på Hamsun i Svält.
I’ve been there, done that. Känn dig känd, du är med på första sidan!
Pingback: Stress vs. understimulering « Jordpolen