I väntan på att få hem 808s & Heartbreak lyssnar jag på Kanyes förra skiva och det är en låt som fastnar på repeat för att jag inte kan släppa knappen, precis som den fastnade när skivan precis kom ut.
Can’t tell me nothing. Och jag tänker på hur jävla hårt jag sliter. Hur jävla mycket jag offrar. Hur jävla mycket vi alla offrar och redan offrat. Vi som växte upp framför tv:n för att våra familjer inte hade råd med Thailandscharter vartannat år och mysiga utflykter ett par gånger per termin. Vi som kanske av exakt samma anledning fick en stark ryggrad med modersmjölken, vi som aldrig gav oss, vi som alltid slitit för att få det vi har. Vi som sett våra föräldrar efter ännu en sömnlös natt eftersom tankarna på hur man ska klara av ekonomin inte tillåter drömmar. Vi som till denna dag skäms för alla leksaker vi gnällde om att få för att vi inte visste bättre. Vi som till hälften blev uppfostrade av syskon eller var tvungna att själva uppfostra de yngre syskonen. Vi som blev hjärntvättade till leda om värdet av en utbildning för att bli något. Vi som fick veta att naturvetarlinjen är den enda vägen till säker framtid. Vi som sket i det. Vi som visste vad som var rätt för oss bättre än de. Vi som valde att gå vår egen väg, trots alla varnande exempel. Vi som blev kulturarbetare, mediefolk, grafiker, skådespelare, författare, bloggare, musikläggare, poeter, museiarbetare, programledare, projektledare, frilansare, yoginis, musiker och allt det där andra som innebär allt annat än niotillfem och hinna träna tre dagar i veckan. Vi som skickar det där sista jobbmailet medan vi borstar tänderna inför läggdags. Vi som konstant är i arbetsläge på fritiden för om vi släpper det kanske vi tappar det. Vi som är världsbäst på mingelschmingel och ”vi borde göra ett projekt ihop, ring mig!”. Vi som kompromissar bort våra privatliv och våra helger för alla sidoprojekt vi håller uppe. Vi som bläddrar frenetiskt i kalendern efter den där gyllene dagen som vi får sova ut utan att behöva ställa klockan. Vi som byggt allt vi har själva, vi som skapat oss själva, vi som har den där specialkompetensen och så kallade hungern de pratar om. Vi som ändå sitter där med anställningar som ger färre semesterdagar (yeah, that shit baseras på ålder) och sämre löneunderlag (pratar fortfarande om ålder). Men vi som valde det ändå. Vi som ser att det i förlängningen är värt det för att kunna känna självständigheten, att kunna sitta på det där (inte nödvändigtvis ekonomiska) kapitalet som ingen annan kan röra. Som ingen annan får sätta sig över och som ingen annan har rätt att ta i från oss.
De pratar om hunger: ”Du är ung och hungrig”. Ja du. Hungrig är ett jävligt intressant begrepp. Min hunger handlar inte om att få göra fler saker, slopa fler helger, tära på fler relationer, bortprioritera fler fritidsaktiviteter, försaka fler vänner, believe me! Min hunger handlar om att aldrig själv bli den människan som inte kan sova om nätterna, att kunna stå på egna ben, starka ben. Att kunna känna mig fri och att nå såpass långt att ingen kan ta sig friheter att definiera min hunger, sätta en prislapp på vad mitt arbete är värt och säga hur mycket vila jag har rätt till varje år. Ung och duktig my ass!
” Old folks talking bout back in my day. But homey this is my day.”
”How he move in a room full of no’s? How he stay faithful in a room full of hoes?”
Pingback: Förlåt vännen, det var inte meningen « Did you sniff too much glue as a kid?
Grymt, grymt bra.