Det krävs inte ett geni för att lista ut hur det kommer sig att en tjej som växt upp utan pappa har en så extremt svag punkt för äldre manliga skådespelare och musiker. Varför hon skapat sin egen bild av vad en man är, hur han ser ut, hur han beter sig i olika situationer eller hur hans röst låter. Förebilden blev en blandning av de olika män som min bror imponerades av på tv och de vår mamma spelade i stereon. Robert De Niro, Al Pacino, Robin Williams, Steve Martin, Roy Orbison, Robert Redford, Peter Falk, Allan Alda, Richard Pryor, Christopher Plummer, Dick Van Dyke, Michael Caine, Bob Dylan, James Taylor, Eric Clapton, Paul Simon, Stevie Wonder, Steve McQueen, Marlon Brando, Ray Charles, Sean Connery, Clint Eastwood och så vidare. Min mammas idoler blev mina fäder.
Det är inte konstigt att jag tar så illa vid mig när jag läser i Aftonbladet att Paul Newman är dödssjuk eller att jag känner mig väldigt liten på jorden när jag hör Leonard Cohen sjunga.
En av skivorna som gick på repeat flest gånger hemma hos oss var Cohens The Future från 1992. Varje låt på den skivan har skänkt mig trygghet långt innan jag var gammal nog att förstå vad han sjöng om. När jag blev äldre började jag upptäcka hans tidigare material och för varje gång jag lyssnar igenom hans texter blir jag en klokare människa.
I kväll spelar han i Helsingborg utan mig i publiken. Det känns trist.
1 svar so far ↓
Mera Michael « Did you sniff too much glue as a kid? // 03 juli 2009 vid 17:09 |
[...] har alltid tyckt att det är en big deal när kändisar dör, men oftast gäller det äldre män. De männen som formade min bild av vad en man är och kan vara. Med Michael Jackson är det inte riktigt samma sak, så jag vet inte vad jag är mest [...]