This is me now (Thus spoke Amy Diamond)

Bloggpaus är gött. Ba s’att ni vet.

Tittar tillbaka på de senaste månaderna utan bloggen och försöker komma ihåg vad jag har gjort. Vissa saker kan läsas om på twitter och scrollas fram i min telefons fotoalbum. Andra saker kan höras i programmen jag sänt eller återskapas genom gamla kvitton och räkningar som jag hittar lite överallt i lägenheten. Men det mesta är bara för mig.

Men i korthet så har jag chartrat min trötta kropp och återställt mig till ensamlivet (läs: långdistansen). Jag har umgåtts med de jag älskar och jag har lärt känna nytt. Jag har blivit låtsasfaster och jag har varit med om situationer som skulle vara världsomvändande men som mest blev pfft… Jag har startat om med ny redaktion igen och jag börjar hitta tillbaka till det jag vill med min yrkesroll. Jag har fått magkatarr och blivit av med den. Jag har skitit i att läsa era bloggar och följa evighetsdebatter på olika forum och istället prioriterat att titta på skräp-tv. Jag fått den vackraste bokhyllan världen någonsin skådat och jag har börjat färgkoordinera mina böcker. Jag har kunnat sova.

Jag har levt mitt liv. Det som kommer och går oavsett om jag dokumenterar det eller inte. Det som bara är dagar, det som är chanser, tillfällen och möjligheter. Och det som är att fastna i ytterligare en tv-serie och att vara fullständigt nöjd med det. Typ Livet.
Får se om bloggeriet börjar igen. Kanske, kanske inte. Just nu är jag väldigt nöjd med att komma hem efter jobbet och försvinna in i Buffys fantastiska universum och sen gå och lägga mig i min trygga säng. Det får mig att må bra och just nu räcker det.

Näe, vet ni vad..

Det här håller ju inte för skit. Jag vet det och mina trogna läsare vet det. Soraya är helt värdelös på det där med internetliv just nu. Men det gör inget. För det här är faktiskt något man kan välja att hoppa av och hoppa på som man själv känner. Och jag orkar ärligt talat inte ha någon ångest över det. Så straight up: Jag tar semester. 

Så här ser livet ut just nu. Ni vet vårens extrema överprestationer och stress? Well, jag har ju inte haft någon tid att vila från det. Jag har inte tagit någon egentlig paus, utan har bara trappat ner mitt arbetstempo några snäpp. Med andra ord är inte mina energireserver påfyllda på något sätt, de bara tickar på. Så när jag nu hade semester för två veckor sedan kanske det smartaste valet inte var att åka till Hultsfred och jobba. Jag borde ha rest iväg eller stannat hemma och sovit igen all sömn jag har sumpat. Men det gjorde jag alltså inte. Därför var förra veckan på jobbet förjävlig och jag kände hur stressen och ångesten kom som på beställning igen. Jag lyckades tack och lov ta det lugnt i helgen och den här arbetsveckan känns hittills bättre. Men de här kortsiktiga lösningarna håller inte, det fattar vi ju allihop.

Om två veckor har jag semester igen och då ska M och jag dra iväg till Cypern (Larnaca) en vecka och slappa. Vi ska unna oss alldeles för varm sol, massa läsning, god mat och sömn. Sen blir det Way Out West och tillbaka till jobb, höst, långdistans och fuckin’ SJ-resor. 

Jag försöker lära mig det här med att vara närvarande i stunden och när jag känner efter så finns varken inspiration, lust  eller ork till bloggeri. Inte nu. Just nu finns bara utrymme för kärleken, vännerna, sommaren, filmer,  So You Think You Can Dance, From G’s to Gents, 30 Rock och jobbet. 

Vi ses på andra sidan!

Puss.

You say Hultsfred, I say snopp

Aldrig i mitt liv har jag sett så mycket kuk på en och samma vecka! Och om jag någonsin i mitt liv har varit nyfiken på hur det fungerar när killar kissar, så behöver jag inte undra igen. Ever. Jeez! Och stoltheten inför pinket, jag fattar det inte.

Okej, vi tar det från början. Så fort vi kördes in med skytteln i området så insåg jag att jag verkligen inte är sjutton år längre. Jag är 25½ och det finns en skillnad oavsett hur down with it jag inbillar mig själv att jag är. Jag är såå inte down med något på Hultsfred. Inte sunket, inte leran, inte fyllan, inte stanken och inte all minderårig kisssnopp som tvingade sig in i mitt synfält hur mycket jag än försökte undvika den. Jag är för gammal för det här.

Vi som var där för att arbeta bodde i stugor i en inhängnad mitt i ett av campingområdena. Vi bodde i en enklav med standard tältsunkande runtom, på andra sidan stängslet. Vi var omringade. Och mycket öldrickande alla tider på dygnet innebär ett stort kissbehov, och det kissbehovet utför man gärna längst bak i sitt campingområde, där tälten står med ryggen till. Men deras baksida var vår framsida. Och där sitter vi och får tonårskuk till morgonkaffet. Vi reagerade naturligtvis som alla vettiga vuxna människor gör. Vi började sjunga hejaramsor, applådera dem och till sist så tejpade vi fast två killars händer i stängslet. Så går det när man messar med gänget som har utrustat sina ryggsäckar bättre än McGuyver ens hade kunnat drömma om.

Hur lera, drägg, tinnitus och Marliyn Manson fick mig att bli en lite bättre människa

I morgon ska jag återvända till staden jag inte har varit i på åtta år. Hultsfred. Ja herre min je, jag ska på Hultsfredsfestivalen i semi-vuxen ålder. Liksom hur gör man?

Jag minns första gången jag var där, 1999. Eller egentligen var jag i Hultsfred året innan, men då handlade det inte om festival, utan Elevriksdag. Det var motioner, nattmanglingar, delegationer, pläderingar, stå i en talarstol och argumentera för att betyg bör brännas osv. Året efter ville jag på festivalen. Min hönsiga mamma vägrade släppa iväg mig och det tog flera månaders hjärntvätt, strategi och tjat innan hon släppte iväg sin 15-åriga dotter. De var en hel del kompromisser, men till slut så  gick det igenom. Det var helt fantastiskt. Det var okänd mark och så många risker. Jag åkte med en vän och ett vuxet förkläde som hade hyrt stuga utanför festivalområdet. Men där och då väcktes min kärlek för festivalformen. Jag tror det var under Marilyn Mansonkonserten. Jag stod på en kulle långt ifrån scenen och bara tog in upplevelsen. Jag insåg att mina fördomar om den här normbrytande mannen bröts ner genom musik, låt för låt. Och så minns jag att jag blev otroligt inspirerad av att få en sån overload av konserter. Hjärnan tvingades sluta fokusera inåt på allt som var fel och började titta omkring sig efter mer av det andra.

Efter det året fortsatte det och sommar efter sommar åkte jag på festivaler. Det var det sommar betydde för mig. Festival. Och genom hela upplevelsen var jag spiknykter. Jag hade inte druckit en droppe förrän det allra sista året på Emmaboda då jag bröt ner mitt eget motstånd mot alkohol med en halv Pops i ett tält. Det handlade aldrig om fest och hångel för mig (mest för att jag inte visste hur man gjorde och inte vågade), utan det handlade om att uppleva så mycket musik som möjligt, att känna så mycket som möjligt genom den formen av kommunikation. 

Sen tog jag ett långt uppehåll efter gymnasiet och det blev inget mer med masskonserter förrän Way Out West började förgylla augustimånaden i Göteborg för två år sedan. Men så i år.

I år åker jag till Hultsfred igen med några bästisar och M för att jobba med 365 saker du kan göra. Det  kommer att hållas workshops, flashmobs och allt möjligt. Men mer än det handlar det här för mig om att återvända till det där startskottet. Platsen där jag insåg musikens styrka och möjligheter att öppna upp min slutna lilla hjärna för nya möjligheter, tankar och sätt att uppleva och se saker. 

Nu återstår bara frågan, vad fan ska man ha med sig när man åker på festival?

Dessa dilemman i livet

Okej. Så nu har jag den nya snyggsnygga telefonen och alla nummer är överförda. Hela tiden förundras jag över vad tekniken har utvecklats sedan jag köpte en mobil sist, och jag känner mig konstant som en blandning mellan min mamma och Inspector Gadget. Halva tiden fattar jag inte vad funktioner är till för och den andra hälften så listar jag ut det. Jag blir alldeles salig av att ha radio i telefonen och det faktum att jag kan koppla den till min dator. Och ringsignalerna! Det är ju bara att välja en favvolåt från datorn och tjonga in! (Ni förstår att det var väldigt längesen jag bytte ut min telefon sist) Och här kommer då dilemmat för en populärkulturellt skadad människa som jag.

För hur ska jag kunna välja låt?! Man kan ju ha olika signaler för olika personer, men det skulle bara förvirra mig, jag skulle aldrig fatta att det var min telefon som ringde. Så en ringsignal till att börja med. Men vilken?

För dels ska man ju kunna stå för låten när det ringer på bussen, sen ska den ju vara lite finurlig eller rakt av asbra. Dessutom är det ju början på låten som är viktigast eftersom telesvaret går på efter fyra signaler. Och det nästan viktigaste av allt är att det inte får vara ens absolut bästa favoritlåt eftersom att efter ett tag kommer låtens intro alltid att associeras till stressen att hinna svara i telefon. Huga!

Hitills har jag kokat ner det till två låtar som jag väljer mellan.

Otis Redding – Hard to Handle och Marvin Gaye & Tammi Terrell – If I Could Build My Whole World Around You

 

Av ren nyfikenhet: Vilken ringsignal har ni valt på era telefoner?

För den som har lite tid över och gillar att höra skådisar prata om det de gör.

NY Times och TMagazine har en grej på youtube där de intervjuar olika skådisar (vissa titeln namnet mer än andra) om deras jobb.

Klippen är inte helt aktuella, men väl värda ett besök.

Mera Michael

Alltså det är inte förrän nu som jag verkligen börjar fatta vidden av det. Som här om dagen när vi städade hemma så drog jag på de mest sökta Michael-låtarna på Spotify och jag gick och sjöng med och kunde nästan alla texterna trots att jag inte hört flera av låtarna på väldigt länge. Och så insåg jag att den här människan har varit verksam som musiker hela mitt liv och jag har verkligen minnen till alla hans låtar. Och så många gånger i mitt liv har jag återvänt till hans musik och återupptäckt den.

Och sen när jag ringde mamma så sa hon, men kommer du inte ihåg att den allra första Lp:n som vi köpte när vi flyttade till Sverige var BAD? Jo, det mindes jag faktiskt. Att vi lade på nålen och sjöng låtarna tillsammans.

Och sen började jag tänka hur jag stod i vardagsrummet när jag gick i lågstadiet och dansade till Dangerousskivan.  Hur min väldigt många år äldre tyska kusin också ställde sig framför stereon när hon hälsade på i Sverige och typ koreograferade en dans till Remember the time. Jag minns hur coolt det var att Macaulay Culkin var med i Black and White-videon. Jag minns mitt flickrum igen och de åren som vi bodde i Studiegången.

Jag har alltid tyckt att det är en big deal när kändisar dör, men oftast gäller det äldre män. De männen som formade min bild av vad en man är och kan vara. Med Michael Jackson är det inte riktigt samma sak, så jag vet inte vad jag är mest sentimental och ledsen över. Minnet av honom eller mig själv. Men inte helt oväntat har allt det här lett till att jag har suttit och försökt hitta intressanta klipp på internet om honom:

Intressant intervju från 1993 (Oprah träffar honom på Neverland efter att han inte gett tv-intervjuer sedan 1979. De pratar bland annat om hur hans barndom var).

Jonas Gardell om efterhandsnormaliseringen.

Jag har bestämt mig

Jag är färdigtänkt, om en stund beställer jag den här telefonen. Tack för alla tips och hjälpen.

Michael Jackson

R.I.P.

Elva år senare

När jag gick i åttan fick jag följa med en kompis på Lisebergs pressvisning av det årets nya attraktioner och påhitt. Vi fick gå runt i det nyöppnade Spökhuset (jag hittade en nödutgång efter halva turen och sprang för mitt liv) och så minns jag att de bjöd på ölkorvar. Dessutom fick vi ett smakprov ur Carl-Einar Häckners varité och efteråt fick vi prata med honom en kort stund. Jag minns inte mycket mer än att jag var himla imponerad, att han för mig var den största och häftigaste kändisen jag hade träffat och att jag precis som alla andra då var kär i honom. Jag tror jag skröt om de fem minuterna jag träffade honom i lika många år. För mig var det så stort.

Nu har det gått elva år och den här gången ska vi hänga i en hel timme, han ska komma till studion på lördag och jag ska intervjua honom. Intervjua Carl-Einar Häckner. Vad säger man till människan? För just nu står jag still i den stunden för elva år sedan då någon skulle ta ett foto på oss och han lade armen om mig.

Det här händer mig jämt i jobbet, att jag pratar med människor som jag beundrar och ofta har beundrat väldigt länge. Varje gång så står jag och hoppar upp och ner i studion efter att intervjun är klar. Och eftersom de alltid sitter i en studio i Stockholm så ser de inte mina röda kinder, de hör inte min hyperventilering och mina gälla små skrik. De vet inte att jag varje gång bara är den där lilla 14-åriga flickan som tycker att alla andra är så stora och häftiga.

Men med det nya programmet så är det face to face som gäller när jag intervjuar gäster. Det finns inte plats för mina små -Iiiiih!!. Det är bara att ännu en gång skänka en tanke till Kanye West och låtsas vara så mycket coolare än vad jag är. Det här är mitt jobb. Jag klarar det. Och även om den där lilla flickan fortfarande är en del av mig, så är hon inte hela mig. Jag är inte bara hon, jag har kommit längre än så.