Du.. vi måste prata om en sak..

Du vet hur mycket jag tycker om dig kära bloggen, men nu känns det som att jag har kommit till en punkt där det här inte går längre. Vi har haft så fruktansvärt kul tillsammans, men den där glöden vi hade förr finns inte där.

Jag vet vad du tänker, du tycker att ”så funkar förhållanden”, ”man kan inte vara nykär hela vägen”, ”någon gång så planar det ut, men att man måste fortsätta jobba på det”. Och visst, på många sätt håller jag med. Men när jag inledde den här relationen med dig så handlade det kanske mer om en utmaning eller ett sätt att ventlilera. Och du var så grymt bra på att ge mig bekräftelse och plats för allt det. Men den bekräftelsen betyder inte lika mycket längre baby. Inte på samma sätt. Jag presterar ju inget för att få den och då.. är det bara inte samma sak.

Jag kan inte heller direkt säga att det beror på att mitt liv är särskilt mycket mer spännande nu än tidigare och att det skulle betyda att jag inte hinner. Snarare tvärtom. Jag har liksom inget att berätta för dig nu och då kan jag inte låtsas att jag har det heller. Det är inget kul att krysta fram det göttiga. Jag vill att det ska komma naturligt, jag vill känna det där begäret efter dig, men det gör jag helt enkelt inte längre.

Det är inte du, det är jag. Du har varit jättefin hela tiden, men jag känner mig inte närvarande.  Och jag inser nu det är inte värt att tvinga mig själv till den inspiration och lust som jag saknat i flera månader, dels för att det inte är rättvist mot dig, men mest för att jag märker att det blir så ytligt och obetydligt. Dessutom finns fler och fler ämnen som jag varken vill eller kan prata med dig om längre. Jag är för begränsad just nu. Ett tag så betydde vi något för varandra, men nu blir allt vi säger och gör så ihåligt. Fördelarna överväger inte nackdelarna och förr eller senare så måste jag våga möta sanningen och ta ett beslut. Så ursäkta allt på- och avande, jag kanske bara är väldigt dålig på att göra slut..

Tack för den här tiden, vi kanske ses längre fram..

//Soraya

Jag passar bäst i ledigt

Jag är så löjligt glad över att jag får en vecka att återhämta mig innan det är dags att köra igång allt igen. Det är min första lediga jul på fem år. Och trots att jag kanske mer och mer börjar skita i julen i sig så uppskattar jag alltid tanken av att hänga med familj och få äta så mycket god mat att min magsäck gråter och ber om nåd.

I år har jag även blivit introducerad till julgodiset som aldrig riktigt varit del av vår jultradition i familjen. Så min julen topp 5 är:

- Mammas julmat (vi kör i engelsk stil med kalkon och Christmas pudding)

- Julgranen (både att klä den och att få sniffa på den dagarna i ända)

- Knäck, min nya besatthet i livet

- Vinna monopol och skratta mitt hånfulla ondskeskratt

- Ge bort kick ass julklappar.

Juldagarnas outfit: min brorsas over size pyjamasbyxor, valfritt urtvättat linne och stora duntofflor.

God Jul på er!

Le skrivbord

Jag tror att ens skrivbord säger en hel del om vem man är. Med andra ord, här är jag:

Lagom kaotiskt, gamla kaffekoppar och massa småsaker att titta på som stressar andra men får mig att känna mig hemma.

_______________________________________________________________

När Knull-Elin Grelsson sidekickade mig i Kvällspasset så fick hon en gång i uppdrag att skriva om några klassiska psalmer. Den här blev min absoluta favorit, mest för att hon en gång skickade den till mig i sin originalform när jag var riktigt nere.

__________________________________________________________________

Örhängena bor där för att de aldrig funkar med hörlurar i studion och för att jag jämt glömmer att ta hem dem.

Kanye och Dawit representerar två sidor av samma mynt. Det handlar om ett mod och en styrka som är lätt att glömma av att man själv bär på innerst inne. Som visserligen är extremt lätt att trycka ner och undan men som jag tror att man alltid, alltid måste kämpa för att ge första plats i sig själv. Den styrkan kan handla om medmänsklighet, självrespekt eller what ever. Men den ska alltid vara med.

___________________________________________________________________

Bakom datorskärmen bor den här sammanfattningen av svaren jag fick in i somras när jag frågade lyssnarna vad de sysslar med när de lyssnar på programmet på helgmorgnarna.

Gillar speciellt att Elin har en ko som heter Soraya.

___________________________________________________________________

Prinsesskronan ovanför datorskärmen för guldkant, men mest för att jag är så jävla gölli!

__________________________________________________________________

Kanske världens bästa citat ever.

What up med ditt skrivbord? Visa mig, jag vill se!

___________________________________________________________

Fashionblöög

Nu ser man ju inte så värst mycket av den nya frippan, men ni fattar. Och som vanligt är det Roger på Cybtekk som fattar läget, gör mig snygg och ser till att resten av dagen får världens finaste guldkant.

Gå dit, klipp er och bli lite bättre människor allihop. Se så, run along!

Populärkulturen räddar liv

Vi ställde frågan: Hur ska man ta sig igenom denna helvetesårstid?

Bästa svaret: ”God morgon! Star Wars i vardagen brukar göra underverk för humöret. Exempel är att låtsas använda the force när man går igenom automatiska dörrar, eller att lyssna på imperial march i sin mp3 när man går – det kan få en syssla som t ex att vattna blommor att kännas magnifik. Sjukt peppande. Tack för ett bra program! / Henke”

You talking to me?

Vem har bloggen vendettor?

Den genererar en del besök till mig och man blir ju änna lite nojig då va..

(maila mig på soraya.hashim [schnabela] gmail.com och ge mig en invite goddamnit!)

Blondinbella says

Blondie och hennes pojkvän sitter i Malous soffa på tv 4 och pratar om bloggeri. Malou inleder temaveckan med att säga hur märklig (konstig) den här bloggvärlden är och Blondie förklarar att det är korta inlägg som gäller. Pojkvännen fyller i och förklarar att på nätet gäller kvantitet över kvalitet.

Okaj:

(insert plutig bild)

Jag ska gå och klippa mig nu.

Klippklipp hej!

I’m like the ringleader, I call the shots

Medan vissa analyserar Britney-lyrikens briljans, så undrar jag varför Brittan fortfarande mimar sina ”L” och ”TH”-ljud så onaturligt långt utanför munnen. Jag minns att jag irriterade mig på det redan när hennes första video kom, men ser nu att hon fortfarande är på’t. Man blir ju änna sugen på att ringa en logoped och fråga what’s up med det?

(Varning: när man väl lägger märke till det så går det inte att ignorera)

När man vet att man har hittat hem

Sambolivet behandlar mig himla väl måste jag säga. Det är något ganska fantastiskt med att komma hem från jobbet till en lägenhet där ens karl spelar I Will Always Love You. Och det är något ännu mer fantastiskt med att båda i samma stund efter att vi kramats vid dörren börjar fulmima och åma oss till Whitney. Och sen att vi till slut förkroppsligar Whitney så intensivt att vi tappar balansen och ramlar i en stor hög i hallen är bara straight up MVG ++!

Headfuck 4 u